Vecka 39 Årets bunkerresa. Tyskland, Belgien, Holland (Del 3)

Det blev en lång resa till Bastogne. Efter den korta kafferasten i Ypres blev det bara bilkörning för hela slanten. Nu började man också känna igen en del av vägvisarnas namn från både första och andra världskrigets skildringar. Men med tanke på att det började bli sent på kvällen var det nu suget efter en kall öl och lite mat som var det mest akuta! Men långt om länge kom vi fram till resans sista delmål – Bastogne. Jag hoppas inte det behövs någon närmare presentation av platsen. Det var här den tyska offensiven bröts i det som kom att kallas Ardenneroffensiven. Tyskarnas sista större försök att vända stridslyckan. I Bastogne uttalades också de berömda orden NUTS! som ett svar på den tyska uppmaningen att kapitulera.

Men vi tar allt i rätt ordning. Det var inte utan att till och med jag fick en lätt chock när jag såg vårt hotell, eller motell som det hette vid bokningen. Det var en bensinstation, och en stor sådan, ungefär 400 meter från Bastognes centrum. Men skenet bedrog. Detta var utan tvekan resan bästa hotell. Ovanpå själva bensinmacksbyggnaden låg de åtta stora rummen med alla bekvämligheter man kunde tänka sig. Frukosten serverades i ett litet avskilt utrymme i själva bensinmackens försäljningsutrymmen där det också fanns en stor smörgås-, hamburgare-, med mera-avdelning.

Vi kastade in väskorna och gav oss ut för att finna något att äta, klockan var långt över matdags. Och vi behöve inte gå så långt. Precis bakom macken låg en tunisisk restaurang ”Saveurs du sud”, vilket betyder Smaker från södern. Och  vilka smaker! Vad sägs om följande kvällsmat: Chefens grilltallrik och till detta den goda belgiska ölen Leffe. Lite rött tuniskt vin. Som avslutning härlig chokladmousse och det som kallades Tunis Coffee, alltå Irish Coffee på tunisiska, man byter alltså whiskey´n mot tunisiskt ”raketbränsle” vid namn Bouka! Detta är brännvin gjort på fikon. Våra bordsgrannar skrattade gott åt hostattacken där vi bjöds på vars ett glas av restaurangägaren. Han insisterade dessutom på att bjuda på ytterligare ett glas – tur att det var nära till hotellet.

 

Det var inte utan att vi sov gott i våra ombonade rum. Vi sju-snåret var det som vanligt samling för frukost och det var en ovanligt god frukost, och dessuom i form av buffé. Inte illa för en bensinstation.

 

 

 

 

Här passade vi också på och njöt av en kopp förmiddagsfika med tillhörande kaka. Efter att ha vederbörligen fotograferat stridsvagnen från alla håll och kanter var det dags att styra mot Krigsmuseet. Den stora museibyggnaden låg i utkanten av Bastogne, precis invid Mardasson minnesmärke. Detta är en pelarbyggnad i form av en femuddig stjärna till minnet av de 76 890 amerikanska soldater som stupade, försvann eller sårades under slaget om Bulge, alltså Ardenneroffensiven.

Museet, som låg precis intill minnesmärket nyöppnades under sommaren 2014 så det var ett relativt nyrenoverat och omändrat museum. Beträffande minnesmärket så skall det tilläggas att det är ett mycket STORT minnesmärket i form, och storlek, av en byggnad. Vi löste vår entré och naturligtvis var det den senaste tekniken så det skulle bäras hörtelefon med berättelserna om museet. Att jag inte ville ha någon väckte lite uppseende bland de tre unga tjejer som utgjorde ”bemanningen i kassan.

Nåväl in bland utställningarna. Det visade sig att museet verkligen var en ”krigsmuseun” som skildrade hela andra världskriget olika skeenden, och inte som vi trodde stirderna kring Bastogne.  Museet var dessutom uppbyggt enligt de senaste pedagogiska principerna och lite grand av nytänkande War and Society. Alltså man blandar militär och civil historia. Men här fanns en hel del att se på samt några väl uppbyggda scenarior även om en del kanske var lite väl torftiga. Man gick in i ett rum, ganska mörkt, och efter någon minut började vintervindarna tjuta och ett ljus börja lysa upp en snötäckt markyta där en stupad soldat låt förfrusen. Vet kanske inte riktig om detta var det bästa sättet att illustrera köldförhållandena under slaget. Det gick ganska snabbt att ta sig genom museet och rundan slutade för min del i den stora kafeterian när en kopp kaffe och en bit äpplekaka smakade förträffligt. Lite botaniserande i den välfyllda ”souvenirbutiken” resulterade i inköp av en liten flaska likör ”Nuts” och ett likörglas med samma text, Säg vad man inte kan sälja till turisterna 😀

På vägen ut från museet, eller rättare sagt vid infarten till museet stod den sista, av de berömda ”milstolparna” för Frihetens väg (Liberty Road). Den första stenen finns i St Mere-Eglise, och milstolparna finns uppsatta hela vägen därifrån till Bastogne. De 1 147 stenarna, en för varje kilometer, markerar framryckningsvägen för general Patton och den 3. amerikanska arméen under 1944-1945.

 

 

 

 

 

 

 

 

Invid infarten fanns också en belgisk kulsprutebunker bevarad tillsammans med ett nyuppfört minnesmärke över de belgiska soldater som stupde här under det tyska anfallet 1940. Monumentet var betydligt mer påkostat och omfattande än det lilla enkla kulsprutenästet.

Nåväl det fanns mycket mer att se i Bastogne,s omgivningen och ett av de utpekade besöksmålen var den Kungstiger som fanns bevarad utanför ett litet militärmuseum i en by som hette La Gleize. Färden gick genom ett vackert landskap med höga kullar också byar. Av en slump upptäckte vi ytterligare belgiska kulsprutevärn som naturligtvis måste fotograferas innan vi kunde parkera invid La Gleize kyrka och den mäktiga stridsvagnen.

Här blev det naturligtvis fotografering av alla vid stridsvagnen och naturligtvis också enskilda bilder, innan det var dags att besöka det lilla museet, som var betydligt större invändigt än vad man kunde ana. Och det visade sig vara ett ”riktigt” militärmuseum som i huvudsak koncentrerade sig på de lokala händelserna. Här fanns inte ett överflöd av stridsvagnar men en mängd av alla de olika ”prylar” som ingick i de enskilda soldaterna utrustning. Några jeeepar och uppbyggda scenarior skapa perfekta inramning till berättelserna. Och man skildrade båda sidor, alltså både amerikanska och tyska trupperna hade fått sin plats på museet.

Klockan hade blivit långt efter lunch och efter ett tips från museiägaren körde vi till en liten trevlig restaurang i byns utkant och njöt en god och efterlängtad lunch. Vi kunde konstatera att Belgien tydligen är cyklisternas förlovade land. Och nu tänker jag inte på folk som cyklar till jobbet, eller affären. Nej vet det verkade som om varenda belgare hae en inbyggd tävlingscyklist i kroppen. Restaurangen vi åt lunch på var tydligen en ett populärt ”vattenhål” för dessa konstiga människor i tajta dräkter och märkliga hjälmar som frivilligt trampade uppför de branta backarna. Själv fortsatte vi till nästa besöksmål som var den lilla byn Malmedy, mest känd för massakern på de amerikanska krigsfångarna. Så här skriver Wikipedia om händelsen: ”Malmedymassakern var en massaker som ägde rum under Ardenneroffensivens andra dag, den 17 december 1944. I närheten av den belgiska staden Malmedykonfronterades en styrka ur Waffen-SS tillhörande Kampfgruppe Peiper ur divisionen Leibstandaret Adolf Hitler med en amerikansk artilleribataljon. Efter en kortvarig strid kapitulerade amerikanarna. Cirka 84 av de 150 avväpnade krigsfångarna sköts ihjäl av tyska officerare och soldater, som stod under SS-officeren Joachim Peipers befäl. 1946 togs massakern upp i en amerikansk militärdomstol i Dachau. Det slutade med att 43 SS-män, däribland Peiper själv, dömdes till döden, 23 till livstids fängelse och 8 fick kortare fängelsestraff. 1948 uppstod det dock tvivel i den amerikanska  senaten om att förhören gått riktigt rätt till, varför en mängd av de dödsdömda benådades. 1951 utfärdades allmän amnesti och dödsdomarna blev till livstids fängelse. Peiper benådades 1957.”

Så det var en plats där krigets verkliga grymhet utspelade sig, och också en plats som fått stor plats i historien. Här låg naturligtvis också ett militärmuseum, dessutom i kombination med en restaurang (!).

Museet påminde i stora drag om det vi precis besökt och det gick ganska snabbt att ta sig genom samlingarna. Naturligtvis blev det också en kort promenad bort till platsen där massakern skedde, som nu är en välskött minnesplats. Där med var nästan vår militärhistoriska resa slut för denna gången. Sista kvällen besökte vi torget i Bastogne och naturligtvis den Sherman-stridsvagn som står där som ett minnesmärke. Vi beslöt oss för en öl på restaurang Nuts (!) där redan en större grupp amerikanska turister slagit sig ner. Trötta och hungriga bestämde vi oss för att äta på stället och flyttade in i restaurangen som var fylld av amerikanska prylar från slaget om Bastogne. Flaggor, bilder, uniformer och allt annat täckte väggarna. Matsedeln hade också fantasifulla maträtter som anknöt till slaget. Tyvärr beställde vi någon sorts varm macka som inte var av så där speciellt. Bacon, svamp på bröd av det svampigare slaget. Vattnet från svampen gjorde det till en ganska klibbig gröt. Men ölen var god!

Frukosten nästa morgon smakade utmärkt och nu var det bar att ställa GPS,n på HEM, vilket var en liten färd på nästan 1 100 kilometer. Men bilfärden flöt på bra. Köra, tanka, äta, pinka med jämna mellanrum och vi nådde fram till Puttgarten i god tid för att hinna proviantera på Bordershop innan färjans avgång. Ombord blev det lite lätt kvällsmat och sedan två timmars körning till Skurup för kollegornas omlastning. Själv var ju redan hemma 😀  Årets var till ända och läggs nu till samlingen av militärhistoriska resor under en 10-års period. Redan på vägen hem började diskussionerna om 2015 års resa som eventuellt går till Slovakien och Österrike. Vi får väl se vad tiden lider och reseplaneringen kan åstadkomma. Ett stort och varmt tack till mina reskamrater Ola, Johan och Alf för trevligt sällskap, glada skratt och intressanta diskussioner. Speciellt om androider, Facebook och cyberrymden 😆

Därmed var sista delen av reseberättelserna skriven, totalt blev det tre, som du finner här bland veckobreven. Nu återgår vi vardagsbestyren. Inom kort kommer ett ”vanligt” veckobrev också – för det har ju hänt, och händer, en del här hemma också

Men vänliga bunkerhälsningar
Leif H